Shetland sheepdog härstammar från Shetlandsöarna. Torparna livnärde sig på fiske och fårskötsel och behövde en liten gårdshund som också kunde skydda grönsakslandet. Foton och teckningar visar en liten lågställd robust hund med kortare och bredare huvud än vi ser idag, och med mindre päls. Den första rasklubben bildades 1906 på Shetland och 1914 erkändes rasen av The Kennel Club. Många inkorsningar av collie gjordes för att göra rasen till ”en utställningscollie i miniatyr”. 1930 kom den första individen till Sverige.

    Användningsområde

    Shetland sheepdog, oftast kallad sheltie, är omåttligt omtyckt tack vare sin speciella karaktär, som funnits med från begynnelsen. Livlig, kvicktänkt, arbetsvillig, följsam och hängiven. Denna mångsidiga ras passar såväl barnfamiljen som den äldre personen samt utställaren eller den tävlingssugna ungdomen. I hundsporter som utställning, lydnad, freestyle och rallylydnad håller sig den sig väl framme. Men det är framför allt som agilityhund som rasen ligger i topp internationellt. Det finns också ett antal duktiga individer som utbildats till servicehundar.

    Hälsa

    Sheltie har få rasbundna sjukdomar. Tillfälliga magåkommor och felväxande ögonhår förekommer. Även CEA och PRA (ögonsjukdomar) drabbas rasen av. Rasen är matglad och får inte bli fet, då det kan medföra hälta och ledproblem.

    Egenskaper / Mentalitet

    Vighet och snabbhet med en stor hoppförmåga är typiska kännetecken för rasen. Sheltie älskar att vara till lags och är otroligt lättlärd. Den är tillgiven, alert och nyfiken. En viss reservation mot främlingar kan accepteras, men den får aldrig vara rädd eller nervös. Egenskaperna är drag som finns kvar sedan tiden som gårdshund. Genom rasens framgångar på utställningar och i alla fartfyllda sporter upplevs den i dag oftast som glad och frimodig.

    Storlek och utseende

    Mankhöjd för hanar är ca 37 cm och tikar ca 35,5 cm men stora variationer förekommer. Den ljuva, smältande blicken med små vaksamma tippande öron, det eleganta formatet, de lätta rörelserna och den vackra pälsen gör rasen iögonfallande. Flera färgvarianter finns. Vanligast är sobel och vit i olika nyanser och skuggningar. Vita tecken kan förekomma på ben, bröst, nacke, svanstipp och bläs. Trefärgad innebär svart med rödbruna och vita tecken. I blue merle önskas silverblå med stänk och fläckar av svart. Även svart-vita och svart med tan-tecken förekommer.

    Pälsvård

    Den täta mjuka underullen och de hårda långa täckhåren skyddar mot smuts och väta. Pälsen är mer lättskött än man tror, men ska borstas igenom noga, ända in till huden, någon gång i veckan. Fukta gärna pälsen med lite vatten, det underlättar borstningen. Den silkiga pälsen bakom öronen behöver kammas ofta för att hindra tovbildning. Pälsen på hasorna samt runt och under tassarna behöver ansas då och då med en sax. När hunden fäller krävs intensivare borstning. När hunden badas är det viktigt att torka hunden noga, ända in till huden, enklast med hjälp av en fön.

Övrigt

Typiskt för rasen är att den umgås konfliktfritt med andra hundar, vare sig det är hanar eller tikar. Sheltien älskar motion, men anpassar sig gärna till ägarens aktivitetsnivå. Rasen är erkänt anpassningsbar även i olika klimat och miljöer. I många länder återfinns den på topplistorna över de mest populära hundraserna. Med sitt vackra yttre, vänliga temperament och behändiga storlek vinner den ständigt nya anhängare. Besök gärna rasklubbens webbplats för mer information.

Text och bild från: http://www.skk.se/hundraser/